Rättelser

Uppmärksamma läsare har hittat några fel i boken.

På sidan 45 beskrivs den franske kungen Ludvid XIV och hur han "i slutet av århundradet" skapade Europas rikaste land. Meningen syftar givetvis på 1600-talet.
Om ståndsriksdagen berättas det om på sidan 46. Den öppnades av Ludvig XVI och ingen annan.
Mitt på sidan 134 finns en skrivning om K A Wallenberg. Han var givetvis utrikesminister under första världskriget. Inget annat.
Om Tomelilla sparbank kan man läsa på sidan 158. Tomelilla ligger förstås i Skåne.
Och på sidan 311 har ordet fjärmat olyckligtvis blivit främjat.

Berlin 1933

En av den svenska finanselitens mest intellektuellt oppositionella är Robert Weil. Jag lyckades efter långt tid till slut får en intervju med honom i våras inför boken. När jag frågade honom om varför han investerade så mycket i projekt som Judiska teatern och konstmuseet Magasin 3, om vilka hans drivkrafter var, berättade han om sin farfar.
Han hette Ludwig Weil. Han var för nästan 80 år sedan chef för Deutsche Banks kontor i München. Men efter att nazisterna tagit över makten i Tyskland tvingades han och många andra judiska tjänstemän på banken att sluta. År 1934 flydde familjen Weil till USA.
Den tyska riksbanken blev sedan ett viktigt maktinstrument för nazisternas "arifiering" av tyska företag.
Den finns en bild från bankens årsredovisning 1933. Den föreställer årsstämman som hölls i festpalatset Neue Welts stora samlingslokal. Neue Welt var under lång tid en samlingspunkt för arbetarrörelsen och vänsteroppositionella. Men i den stora parkanläggningen samlades även nationalsocialister och andra högerreaktionära grupper. Senare förbjöd nazisterna all dans i lokalerna, våren 1945 skadades festlokalen av de allierades bombningar.
Under 80-talet byggdes området om till bland annat köpcentrum. Men den stora festlokalen renoverades och finns kvar.
På bilden från 1933 syns en rad män i naziuniform framför scenen där bankens styrelse i mörka kostymer sitter. Där sitter även Ludwig Weil.
Stort tack till Robert Weil som har gett mig en kopia på bilden.

Jag fick ett mejl från Swedbank...

Häromveckan fick jag ett kortfattat mejl från Swedbanks informationsdirektör Thomas Backteman med anledning av några TV-inslag där jag intervjuats om vilket ansvar Swedbank tagit för händelserna i Baltikum.
Han skrev:

"..när du i tv säger att inget har hänt när det gäller chefer och väljer en person (som dessutom inte är kvar på sin post) som du hävdar har "lyfts upp" (hur det nu är möjligt att värdera den hierarkiska skillnaden mellan två funktioner i koncernledningen?).
Bara som en liten påminnelse av fakta karaktär så har vi en ny VD, ny ekonomichef, ny riskchef, ny personalchef, ny kommunikationschef och ny chef i Baltikum i koncernledningen (det är 6 nya av 8 i koncernledningen), jag har väldigt svårt att se att det är ett tecken på att inget har hänt? Dessutom har vi en ny chef i Lettland, nya riskchefer i alla länder, inklusive en ny riskchef för affärsområdet i Baltikum, nya kreditchefer i alla länder etc., etc. Jag har väldigt svårt att i det perspektivet känna igen mig i ditt resonemang? Jag vet att du och flera av dina kollegor inte vill se det, men trots den oviljan är oemotsäglig fakta att det är en helt ny ledning i Swedbank sedan det du lyfter fram i din historiebeskrivning! Varför tror du att det är så?"

Mitt svar till Backteman:
"Hej Thomas. Jag beklagar om jag lät onyanserad. Det är klart att det hänt saker i bolaget, precis som du nämner. Men faktum kvarstår, när det gäller de ytterst ansvariga för missgreppen har det hänt lite. Den högste ansvarige, SO, är kvar. Vd byttes för ett år sedan, men att säga att det var huvudsakligen på grund av de misstag som begåtts i Baltikum är en kraftig överdrift enligt min uppfattning. Inte heller någon har ställts till svars i styrelsen. Det har skett personförändringar där men ingen har försvunnit på grund av ansvarsutkrävande utan huvudsakligen på grund av ägarförändringar.
Dessutom har som sagt en av de med störst ansvar för den baltiska verksamheten under dessa år, Erkki Raasuke, blivit koncernens CFO.

Men jag tar med mig din feedback till nästa gång."

Stålberg irriterad över pennor

I måndags morse diskuterade Nyhetsmorgon i TV4 Swedbanks ansvar för att en av deras kunder, liksom många andra, förlorat mycket pengar på att lita på bankens placeringsåd. Även undertecknad och Swedbanks infodirektör Thomas Backteman medverkade. Efter programmet berättade Backteman att han läst Det stora bankrånet. Han och bankens styrelseordförande, Carl-Eric Stålberg (som förekommer i boken) var irriterade. Irritationen rörde framför allt två saker. För det första nämns att Stålberg har två exklusiva, schweiziska Mont Blancpennor i innerfickan på kavajen. Irritationen grundade sig på att pennorna kan uppfattas negativt och att inte Stålberg fick läsa den meningen innan publicering. Sak nummer två handlade om den kostym som innehöll pennfickan. I boken beskrivs den eleganta kostymen som måttsydd. Men det är fel, enligt Bachteman. Stålberg har visserligen en måttsydd kostym, men det var inte den.
Sedan avslutade han sin kommentar om boken med att säga att den framför allt tittar bakåt, medan han och banken framför allt tittar framåt.

Andra böcker

Många böcker om finanskris och pengar är på väg. Men det finns redan flera som är högintressanta.
Mångmiljardären, filantropen och Quantumfondgrundaren George Soros bok The Credit Crisis of 2008 and What it Means kom redan innan den nuvarande krisen. Han förutsåg kraschen med en skarp analys om varför. Finns i uppdaterad upplaga.
En anan som varnade gång på gång utan att någon lyssnade är Peter Schiff. Hans bok Crasch Proof är en lysande genomgång av problemen i den amerikanska ekonomin. Även den kom innan krisen. Hans varningar i tv där han blir utskrattad av programledare och finansanalytiker bör du kolla in på Youtube.
Ett par äldre böcker är John Kenneth Galbraiths Den stora börskraschen.
Ett tunnt häfte med en fantastisk välskriven berättelse om kraschen 1929. Allt upprepar sig. Och E F Schumachers Litet är vackert.
En spännande bok från 70-talet som påverkade en hel generation. Föll i glömska men är åter mycket aktuell.
En annan helt färsk bok som klär av de svenska affärsbankerna och visar dem nakna i deras girighet är den lysande Bankbluffen av Joel Dahlberg. Han visar grundligt hur de förment kundvänliga bankerna Swedbank, SEB, Nordea och Handelsbanken gör allt för att blåsa sina kunder på så mycket pengar som möjligt. Läs den!