Finansmarknaden och den osynliga handen

När finansmarknader världen över har avreglerats har ofta finansmarknadsministrar återkommit till en favoritförfattare; Adam Smith. Det är ett citat från hans bok Nationernas välstånd från 1776 som gång på gång återanvänds. Det har använts av riksbankschefer i Estland, av den socialdemokratiske finansministern Erik Åsbrink och den nuvarande finansmarknadsministern, kristdemokraten Mats Odell. De talar ofta om att kapitalet gör mest nytta om det kan röra sig fritt, för då söker det sig till den arena där avkastningen är högst. Därför bör man inte reglera det globala kapitalet, är argumentet. Citatet som refereras handlar om ”den osynliga handen”.
Trots finanskrisen och dess verkningar återkommer citatet och argumenten.
Jag läste nyligen en krönika i tidningen Börsveckan om fenomenet. Skribenten kritiserade de ministrar som vid G20-mötet i Pittsburg i höstas ville reglera bonusar och han refererade till Smiths handencitat. Det går att säga mycket om bonusar och populistiska politiker. Men det är synd att använda sig av filosofen Smith. För läser man hans böcker är det uppenbart att de som citerar honom sällan gjort just det. Begreppet ”den osynliga handen” nämns bara en enda gång i boken från 1776 och det är mycket svårt att dra de slutsatser som gjorts ovan utifrån vad Adam Smith skriver. För han pratar om att handelsmannen investerar sina pengar lokalt för att inte riskera förluster. Visserligen kan han få högre avkastning på pengarna om de placerars långt bort, men samtidigt ökar risken för förluster. Den osynliga handen handlar om att när handelsmannen satsar pengarna lokalt så gör han det av egenintresse. Men samtidigt gynnar detta även det samhälle han verkar i. På så sätt styrs individen att främja ett intresse som egentligen inte var hans syfte.
Adam Smith var visserligen en liberalist. Men just när det gällde finansmarknaden var han kritisk. Han skrev att är det några marknader som till viss del måste regleras så är det finansmarknaderna. Bland annat föreslog han en rad regler för banker och aktiebolag. Men detta glöms lätt bort i den överhettade ideologiska debatten kring finansmarknaden.

Bankchefen med champagneglaset

Jag fick ett mejl häromdagen av en läsare. Hon berättade om hur hon känt den biträdande lokale sparbankschefen på Sparbanken Väst i Göteborg, Gun Rehnberg. En framgångsrik kvinna tills hela Sparbanken Väst-härvan uppdagades i början av 90-talet med mutor, skalbolagsaffärer och pengar som slussades till konton på Cayman-öarna.
Men Rehnberg kunde visa upp ett sjukintyg och hon slapp rättegång. Däremot blev historien en privat katastrof och Gun Rehnberg avled efter några år.
Det finns en bild på den tionde sidan i bokens bildark. Där skrattar hela Sparbanken västs ledning i samband med att regionkontoret i Göteborg öppnas 1987. På sidan 161 beskrivs ögonblicket. Av beskrivningen kan man tolka det som att Gun Rehnberg är den andra kvinnan från vänster. Men det är den långa kvinnan med det stora skrattet, längst till vänster, som är Rehnberg. Ingen annan.