Finansmarknaden och den osynliga handen

När finansmarknader världen över har avreglerats har ofta finansmarknadsministrar återkommit till en favoritförfattare; Adam Smith. Det är ett citat från hans bok Nationernas välstånd från 1776 som gång på gång återanvänds. Det har använts av riksbankschefer i Estland, av den socialdemokratiske finansministern Erik Åsbrink och den nuvarande finansmarknadsministern, kristdemokraten Mats Odell. De talar ofta om att kapitalet gör mest nytta om det kan röra sig fritt, för då söker det sig till den arena där avkastningen är högst. Därför bör man inte reglera det globala kapitalet, är argumentet. Citatet som refereras handlar om ”den osynliga handen”.
Trots finanskrisen och dess verkningar återkommer citatet och argumenten.
Jag läste nyligen en krönika i tidningen Börsveckan om fenomenet. Skribenten kritiserade de ministrar som vid G20-mötet i Pittsburg i höstas ville reglera bonusar och han refererade till Smiths handencitat. Det går att säga mycket om bonusar och populistiska politiker. Men det är synd att använda sig av filosofen Smith. För läser man hans böcker är det uppenbart att de som citerar honom sällan gjort just det. Begreppet ”den osynliga handen” nämns bara en enda gång i boken från 1776 och det är mycket svårt att dra de slutsatser som gjorts ovan utifrån vad Adam Smith skriver. För han pratar om att handelsmannen investerar sina pengar lokalt för att inte riskera förluster. Visserligen kan han få högre avkastning på pengarna om de placerars långt bort, men samtidigt ökar risken för förluster. Den osynliga handen handlar om att när handelsmannen satsar pengarna lokalt så gör han det av egenintresse. Men samtidigt gynnar detta även det samhälle han verkar i. På så sätt styrs individen att främja ett intresse som egentligen inte var hans syfte.
Adam Smith var visserligen en liberalist. Men just när det gällde finansmarknaden var han kritisk. Han skrev att är det några marknader som till viss del måste regleras så är det finansmarknaderna. Bland annat föreslog han en rad regler för banker och aktiebolag. Men detta glöms lätt bort i den överhettade ideologiska debatten kring finansmarknaden.

Bankchefen med champagneglaset

Jag fick ett mejl häromdagen av en läsare. Hon berättade om hur hon känt den biträdande lokale sparbankschefen på Sparbanken Väst i Göteborg, Gun Rehnberg. En framgångsrik kvinna tills hela Sparbanken Väst-härvan uppdagades i början av 90-talet med mutor, skalbolagsaffärer och pengar som slussades till konton på Cayman-öarna.
Men Rehnberg kunde visa upp ett sjukintyg och hon slapp rättegång. Däremot blev historien en privat katastrof och Gun Rehnberg avled efter några år.
Det finns en bild på den tionde sidan i bokens bildark. Där skrattar hela Sparbanken västs ledning i samband med att regionkontoret i Göteborg öppnas 1987. På sidan 161 beskrivs ögonblicket. Av beskrivningen kan man tolka det som att Gun Rehnberg är den andra kvinnan från vänster. Men det är den långa kvinnan med det stora skrattet, längst till vänster, som är Rehnberg. Ingen annan.

Rättelser

Uppmärksamma läsare har hittat några fel i boken.

På sidan 45 beskrivs den franske kungen Ludvid XIV och hur han "i slutet av århundradet" skapade Europas rikaste land. Meningen syftar givetvis på 1600-talet.
Om ståndsriksdagen berättas det om på sidan 46. Den öppnades av Ludvig XVI och ingen annan.
Mitt på sidan 134 finns en skrivning om K A Wallenberg. Han var givetvis utrikesminister under första världskriget. Inget annat.
Om Tomelilla sparbank kan man läsa på sidan 158. Tomelilla ligger förstås i Skåne.
Och på sidan 311 har ordet fjärmat olyckligtvis blivit främjat.

Berlin 1933

En av den svenska finanselitens mest intellektuellt oppositionella är Robert Weil. Jag lyckades efter långt tid till slut får en intervju med honom i våras inför boken. När jag frågade honom om varför han investerade så mycket i projekt som Judiska teatern och konstmuseet Magasin 3, om vilka hans drivkrafter var, berättade han om sin farfar.
Han hette Ludwig Weil. Han var för nästan 80 år sedan chef för Deutsche Banks kontor i München. Men efter att nazisterna tagit över makten i Tyskland tvingades han och många andra judiska tjänstemän på banken att sluta. År 1934 flydde familjen Weil till USA.
Den tyska riksbanken blev sedan ett viktigt maktinstrument för nazisternas "arifiering" av tyska företag.
Den finns en bild från bankens årsredovisning 1933. Den föreställer årsstämman som hölls i festpalatset Neue Welts stora samlingslokal. Neue Welt var under lång tid en samlingspunkt för arbetarrörelsen och vänsteroppositionella. Men i den stora parkanläggningen samlades även nationalsocialister och andra högerreaktionära grupper. Senare förbjöd nazisterna all dans i lokalerna, våren 1945 skadades festlokalen av de allierades bombningar.
Under 80-talet byggdes området om till bland annat köpcentrum. Men den stora festlokalen renoverades och finns kvar.
På bilden från 1933 syns en rad män i naziuniform framför scenen där bankens styrelse i mörka kostymer sitter. Där sitter även Ludwig Weil.
Stort tack till Robert Weil som har gett mig en kopia på bilden.

Jag fick ett mejl från Swedbank...

Häromveckan fick jag ett kortfattat mejl från Swedbanks informationsdirektör Thomas Backteman med anledning av några TV-inslag där jag intervjuats om vilket ansvar Swedbank tagit för händelserna i Baltikum.
Han skrev:

"..när du i tv säger att inget har hänt när det gäller chefer och väljer en person (som dessutom inte är kvar på sin post) som du hävdar har "lyfts upp" (hur det nu är möjligt att värdera den hierarkiska skillnaden mellan två funktioner i koncernledningen?).
Bara som en liten påminnelse av fakta karaktär så har vi en ny VD, ny ekonomichef, ny riskchef, ny personalchef, ny kommunikationschef och ny chef i Baltikum i koncernledningen (det är 6 nya av 8 i koncernledningen), jag har väldigt svårt att se att det är ett tecken på att inget har hänt? Dessutom har vi en ny chef i Lettland, nya riskchefer i alla länder, inklusive en ny riskchef för affärsområdet i Baltikum, nya kreditchefer i alla länder etc., etc. Jag har väldigt svårt att i det perspektivet känna igen mig i ditt resonemang? Jag vet att du och flera av dina kollegor inte vill se det, men trots den oviljan är oemotsäglig fakta att det är en helt ny ledning i Swedbank sedan det du lyfter fram i din historiebeskrivning! Varför tror du att det är så?"

Mitt svar till Backteman:
"Hej Thomas. Jag beklagar om jag lät onyanserad. Det är klart att det hänt saker i bolaget, precis som du nämner. Men faktum kvarstår, när det gäller de ytterst ansvariga för missgreppen har det hänt lite. Den högste ansvarige, SO, är kvar. Vd byttes för ett år sedan, men att säga att det var huvudsakligen på grund av de misstag som begåtts i Baltikum är en kraftig överdrift enligt min uppfattning. Inte heller någon har ställts till svars i styrelsen. Det har skett personförändringar där men ingen har försvunnit på grund av ansvarsutkrävande utan huvudsakligen på grund av ägarförändringar.
Dessutom har som sagt en av de med störst ansvar för den baltiska verksamheten under dessa år, Erkki Raasuke, blivit koncernens CFO.

Men jag tar med mig din feedback till nästa gång."

Stålberg irriterad över pennor

I måndags morse diskuterade Nyhetsmorgon i TV4 Swedbanks ansvar för att en av deras kunder, liksom många andra, förlorat mycket pengar på att lita på bankens placeringsåd. Även undertecknad och Swedbanks infodirektör Thomas Backteman medverkade. Efter programmet berättade Backteman att han läst Det stora bankrånet. Han och bankens styrelseordförande, Carl-Eric Stålberg (som förekommer i boken) var irriterade. Irritationen rörde framför allt två saker. För det första nämns att Stålberg har två exklusiva, schweiziska Mont Blancpennor i innerfickan på kavajen. Irritationen grundade sig på att pennorna kan uppfattas negativt och att inte Stålberg fick läsa den meningen innan publicering. Sak nummer två handlade om den kostym som innehöll pennfickan. I boken beskrivs den eleganta kostymen som måttsydd. Men det är fel, enligt Bachteman. Stålberg har visserligen en måttsydd kostym, men det var inte den.
Sedan avslutade han sin kommentar om boken med att säga att den framför allt tittar bakåt, medan han och banken framför allt tittar framåt.

Andra böcker

Många böcker om finanskris och pengar är på väg. Men det finns redan flera som är högintressanta.
Mångmiljardären, filantropen och Quantumfondgrundaren George Soros bok The Credit Crisis of 2008 and What it Means kom redan innan den nuvarande krisen. Han förutsåg kraschen med en skarp analys om varför. Finns i uppdaterad upplaga.
En anan som varnade gång på gång utan att någon lyssnade är Peter Schiff. Hans bok Crasch Proof är en lysande genomgång av problemen i den amerikanska ekonomin. Även den kom innan krisen. Hans varningar i tv där han blir utskrattad av programledare och finansanalytiker bör du kolla in på Youtube.
Ett par äldre böcker är John Kenneth Galbraiths Den stora börskraschen.
Ett tunnt häfte med en fantastisk välskriven berättelse om kraschen 1929. Allt upprepar sig. Och E F Schumachers Litet är vackert.
En spännande bok från 70-talet som påverkade en hel generation. Föll i glömska men är åter mycket aktuell.
En annan helt färsk bok som klär av de svenska affärsbankerna och visar dem nakna i deras girighet är den lysande Bankbluffen av Joel Dahlberg. Han visar grundligt hur de förment kundvänliga bankerna Swedbank, SEB, Nordea och Handelsbanken gör allt för att blåsa sina kunder på så mycket pengar som möjligt. Läs den!

Wallander om bonusar

Den 22 oktober tog SvT Debatt upp ämnet bankbonusar. Undertecknad var med och nämnde bland annat den moderna Handelsbankens grundare Jan Wallander. Här är ett stycke om detta som inte kom med i min bok:

Bredvid banken SEB vid Kungsträdgården i Stockholm ligger konkurrenten Handelsbanken. Där får de anställda och deras chefer varken bonus eller optionsprogram. Däremot har banken ett generöst demokratiskt vinstdelningssystem och generösa pensionsavtal med sina chefer. Det har gått bra ändå utan bonus. Handelsbanken är den bank som förlorade minst på finanskrisen 1991 och banken verkar klara sig väl även denna gång.
Den moderna Handelsbankens grundare Jan Wallander sitter djupt nedsjunken i pensionärslägenhetens fåtölj på Kungsholmen. Han anser att bonus och kreditgivning på bank inte hör ihop.
”Det bör man vara jädrigt försiktig med. Överhuvudtaget anser jag att bonus för ledningen är fel. Jag förstår inte hur man tänker.”
Han säger att det kan finnas koppling mellan ersättning och intäkt till bolaget när det till exempel gäller enskilda aktiehandlare.
”Men till vd och högre tjänstemän av olika slag, där finns inget sådant sammanhang som man kan se på ett enkelt sätt där just den personens insatser är avgörande. Det är allt möjligt som spelar roll för att det går bra.”
Jan Wallander tycker det är en konstig tanke att styrelsen också använder bonus för att få vd att uppnå vissa mål. Antingen tycker vd samma sak som styrelsen och då är det bara att göra det. Eller så tycker han det inte. Det är en konstig tanke, jag förstår den inte alls.”
Han gillar inte heller aktierelaterade ersättningsprogram.
”Då blir det ännu värre. Du föreställer dig att aktiekursen ger ett sant uttryck för den vinstpotential som finns i det här företaget på lite längre sikt. Men det är inte särskilt svårt att hitta massa exempel på att det inte stämmer. Och aktiekursen kan du påverka väldigt mycket genom dramatiska utspel där inte minst massmedia hjälper dig.”

Kaupthinking

Det finns en reklamfilm som säger mer än de flesta ordrika böcker om finanskrisen. Denna reklamfilm gjordes för en liten bank som blev en av världens snabbast växande. Jag tänkte jag skulle kommentera några av bilderna och de historiska ögonblick som filmen refererar till. Men jag låter bli.
Banken heter Kaupthing och är numera en kraschad, statskontrollerad isländsk bank.
Se filmen.

Hur det började med boken

Ett par dagar efter midsommar 2008 kom ett mejl. Det innehöll bara en korthuggen fråga från Albert Bonnier: Är nordiska makthavare en bok tror du?

Efter semestern fortsatte vår mejlkonversation. Nu hade idén utvecklats till en bok om finanseliten. Vi träffades i augusti, drack espresso och den förste september skrev jag ned en lista över möjliga personer att intervjua.

Två veckor senare small det. Lehman Brothers skulle sättas i konkurs! En chock för världens finanssystem. Dagen efter fick Albert Bonnier listan.

Den elfte oktober varnade ratingfirman Stadnard & Poor´s för att också de amerikanska biljättarna skulle gå i konkurs.

Tre dagar senare, den 14 oktober, skrev vi kontrakt. Samma dag sjönk Reykjavikbörsen med över 70 procent efter att deras banker fallerat och i New York steg Dow Jones-index med över 11 procent på grund av räddningspaketsplaner, den största uppgång sedan finanskraschen för 80 år sedan. Dagen efter rasade Dow Jones ihop igen.

Denna, den största finanskrisen i mannaminne, är ett stycke samtidshistoria som måste beskrivas. Verkligheten blev så påträngande att den tog över hela projektet. Det blev en helt annan bok. En bok om hur ett antal personer och finansinstitut tjänat exceptionellt mycket pengar på ett ekonomiskt system där nu väldigt många vanliga människor får betala.

Nöff Nöff

Välkommen! Det är ingen idé att hymla med denna bloggs syfte. Meningen är att försöka sälja några fler exemplar av reportageboken om finanskrisen, "Det stora bankrånet", som har premiär den 3 november. Torsdag den 29 oktober är du dessutom välkommen till releasen som sker på Kåken, Regeringsgatan 66 i Stockholm.
Några rapporter om bloggarens frukostvanor eller vem han såg i går på Stureplan blir svåra att hitta här. Däremot blir det en del intressant material som inte fick plats i boken, ambitionen är också att berätta några uppseendeväckande detaljer om hur boken kom till och om metodiken kring den.
Det är mycket möjligt det också hinns med ett par kontroversiella överraskningar.